Bullar och sand

Mina äppel-kanelbullar blev en succé. Jamenar, de är faktiskt bland de godaste bullar jag ätit. Inte för att skryta, it's just the truth. Bullar är dessutom bra att ha när man en helg som denna laddar för en provvecka.

Mitt bloggskrivande känns som en torr öken med en endaste liten, ynklig och dessutom ful palm. Jag är den där töntiga palmen och min blogg är öknen jag står i. Tänk dig att du står där, fast i marken, utan vatten. Det finns absolut inget intressant i din omgivning att berätta om, förresten, det finns ju inte ens någon att berätta för. Sand, sand, sand...
Som tur har du en Karlsson på taket-knapp på din stam som för dig bort från öknen, till något häftigt ställe. Nå helt sika coolt place, lixom. Nåja, jag skulle i alla fall välja att använda den där knappen ganska ofta. Nu kanske du förstår varför jag inte just nu bloggar så ofta, och dessutom om ointressanta saker. Sand är inte så värst intressant, knappen är däremot awesome.
Men jag lovar att jag snart ska berätta allt som händer efter att man tryckt på den där omtalade knappen.

Ursäkta min tröghet, sanden ska få ett slut.
Tack å hej,
Ester.