puh*

Jag är slut. Finito.
Efter en hel dag på teatern blir man en märklig varelse. Man äter som en häst, man mumlar i stället för att prata och man rör sig lika snabbt som en strandad blåval. Seriöst, jag tror jag aldrig tryckt i mig mer ris och lax än idag klockan 18:15. Dessutom lärde jag mig att sallad i mikron inte är något att rekommendera för kommande generationer.
Speciellt konstigt var det när jag och Herr Sundman skulle göra en scen. Vi började om 5 gånger före det blev rätt, allt på grund av att jag de fyra första gångerna stod som ett totalt frågetecken på scenen. Detta trots att jag fått order om vad jag skulle göra, alla fyra gångerna. Dessutom hade vi övat scenen för bara några dagar sen.
Kom igen. Nåja, nästa gång kanske min hjärna kommer igång tidigare. Rent av redan på tredje gången, vi kan ju hålla tummarna.
Nu har jag en massa saker som borde göras.
Jag har inte gjort en enda av dem, och inte tänker jag heller.
Så det så.

Morjens, jå hej.
Ester

*förväxla inte rubriken med Puuh. Det, han, är något helt annat.