En dag som ingen annan, för ingen dag är den andra lik. För det första är det första gången i mitt liv som jag uppdaterar bloggen två gånger, samma dag. För det andra åt jag just en juustohamppari på mäccen, vilket inte har hänt sedan jag var about 11.
Min kära kusin hade glömt sin telefon hemma vilket ledde till en halvtimmes ringande hit och dit för att få tag i henne. När jag äntligen, av en slump, fick prata med henne resulterade det i sin tur till att jag satt mig i en bil på väg till Kokkola. Sen blev det oergonomiskt hängande i HH-tunneln, improviserat kirppisbesök och mötet med en cool Fammo. Efter mötet med Fammon (och en glass, ja vet att ja int sku ha booda men he va som typ pakko) bar det av till Holmbergs palats. Aaaaaah, jag känner mig som hemma där. Dessutom spelades det löjliga pingvinspel och kycklingsallad tillreddes.
Klockan närmade sig halv 7, cell time. För er som inte vet är en cell en liten grupp med, i mitt fall, underbara tjejer som samlas en gång i veckan. Vi äter, pratar och ber.
Oj vad fin cell det blev den här veckan, jag är evigt tacksam!
Sen finns det också två speciella killar, karar, what ever, som bör nämnas. Dessa två bjöd mig på den omtalade juustohampparin och ett underbart samtal sådär på kvällskvisten. Dessutom blev jag hemförd, vilken lyx.
Trots tårar som bränt denna dag är jag evigt tacksam för de vänner jag har.
Oj wow, I'm blessed!
Ester
Min kära kusin hade glömt sin telefon hemma vilket ledde till en halvtimmes ringande hit och dit för att få tag i henne. När jag äntligen, av en slump, fick prata med henne resulterade det i sin tur till att jag satt mig i en bil på väg till Kokkola. Sen blev det oergonomiskt hängande i HH-tunneln, improviserat kirppisbesök och mötet med en cool Fammo. Efter mötet med Fammon (och en glass, ja vet att ja int sku ha booda men he va som typ pakko) bar det av till Holmbergs palats. Aaaaaah, jag känner mig som hemma där. Dessutom spelades det löjliga pingvinspel och kycklingsallad tillreddes.
Klockan närmade sig halv 7, cell time. För er som inte vet är en cell en liten grupp med, i mitt fall, underbara tjejer som samlas en gång i veckan. Vi äter, pratar och ber.
Oj vad fin cell det blev den här veckan, jag är evigt tacksam!
Sen finns det också två speciella killar, karar, what ever, som bör nämnas. Dessa två bjöd mig på den omtalade juustohampparin och ett underbart samtal sådär på kvällskvisten. Dessutom blev jag hemförd, vilken lyx.
Trots tårar som bränt denna dag är jag evigt tacksam för de vänner jag har.
Oj wow, I'm blessed!
Ester
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar