Efter 4 timmar i tåg och about 2 more to go, tar man automatiskt beslutet att gå på wc. Jag hade hellre hållit mig om jag vetat konsekvenserna...
Jag kikar diskret åt olika håll i min vagn för att kolla var närmaste vessa finns. Rakt fram lyser en grön WC-skyllt, jag går dit. På dörren står det dock "Ei käytössä Ur funktion", jag suckar och går bort till andra ändan av vagnen. Där finns ingen vessa så jag fortsätter till nästa vagn, och nästa, och nästa. I fjärde vagnen hittar jag en Inva-vessa. Överlägger med mig själv: "man ska int gå på inva-vessa, men ja hittar ju knappt tibaka nåmer ja ha ju gått så långt". Jag bestämmer mig för att uträtta mina behov på denna wc. Dörren är hitec, den öppnas elektroniskt mha att jag trycker på en knapp.
Dörren glider sakta åt sidan.
På byttan sitter en man.
"Öh ööööh, anteeks" får jag ur mig. Får panik och trycker ca 23 gånger på knappen utan att dörren rör sig en millimeter. Med min vänstra hand fortsätter jag mitt frenetiska tryckande och med höger hand försöker jag dra i dörren. Säger milt: "Eeh, eeeeeeh, mitä tämä nyt on?" Tänker panikartat: "VARAATE, snälla nån, HJÄÄÄÄLP" plus sådant som jag väljer att ta bort eftersom det finns känsliga läsare.
Mannen sitter helt stonecold kvar, säger efter sekunder som känns som timmar: "öööh, luulen että se on tossa", och pekar på en knapp på INSIDAN av vessan. Jag ler stelt. Med tanke på att jag måste få det gjort sticker jag blixtsnabbt in handen och trycker på knappen. Dörren börjar glida igen. Klämmer krystat fram: "Se kyllä ei ollut lukossa"
Dörren är stängd, jag andas inte. Knappen på utsidan blir röd, han har tryckt på lås-knappen. Tack gode Gud.
Jag behöver fortfarande kisa, mer än förut dessutom.
Hittar en vessa efter ytterligare två vagnar. Vilken fiilis det var!
Nåja, sen ska jag bege mig tillbaka de 62 vagnarna till min plats. Då man byter vagn är det ju två dörrar. Vid mitt tredje vagnbyte är den första dörren öppen men den andra öppnas inte. Jag trycker som vanligt på knappen, ingenting händer. Trycker 5 gånger till, fortfarande ingenting. En ung man dyker upp bakom mig, en väldigt blyg en. Jag frågar: "Ootko menossa sinne toiselle puolelle? Han nickar. "No, toi ovi ei aukee". Han visar inget som helst initiativ till att försöka lösa situationen så jag föreslår att vi går till vagnens övre våning och tar oss en titt.
Väl uppe inser jag att det är en lekvåning.
Där står jag med en man som knappt pratar, mitt på golvet, med fötterna i ett hav av leksaker. Jamena, rädda mig. Vi inser hastigt att vi inte slipper vidare därifrån, pinsamt snabbt går vi ner igen. Mitt nästa förslag blir att vi går till restaurangvagnen för att leta reda på personal, men så dyker två lite äldre herrar upp. "Toi ovi on jumissa tai jotaki, jos ootte menossa sinne niin ette pääse" säger jag med min perfekta finska.
Plötsligt ser jag att en person öppnar dörren från andra sidan. Personen kommer över på vår sida, dörren börjar gå fast. Jag ropar åt mina 3 karar och pekar mot dörren. Vi springer mot dörren, alla 4, kastar oss, vi hinner.
Patetiskt.
Det tog lite längre att gå på vessan än ja hade tänkt. När jag gick tillbaka gick jag om några platser för invalida, jag bad tyst för mig själv att mannen i vessan inte skulle sitta där. Som tur slapp jag att se honom i ögonen igen.
Hade pulsen högre än någonsin förr och var antagligen ännu röd som en tomat när jag satt mig ner på min plats.
Min känsla nu:
aldrig mer tåg.
Ester
Jag kikar diskret åt olika håll i min vagn för att kolla var närmaste vessa finns. Rakt fram lyser en grön WC-skyllt, jag går dit. På dörren står det dock "Ei käytössä Ur funktion", jag suckar och går bort till andra ändan av vagnen. Där finns ingen vessa så jag fortsätter till nästa vagn, och nästa, och nästa. I fjärde vagnen hittar jag en Inva-vessa. Överlägger med mig själv: "man ska int gå på inva-vessa, men ja hittar ju knappt tibaka nåmer ja ha ju gått så långt". Jag bestämmer mig för att uträtta mina behov på denna wc. Dörren är hitec, den öppnas elektroniskt mha att jag trycker på en knapp.
Dörren glider sakta åt sidan.
På byttan sitter en man.
"Öh ööööh, anteeks" får jag ur mig. Får panik och trycker ca 23 gånger på knappen utan att dörren rör sig en millimeter. Med min vänstra hand fortsätter jag mitt frenetiska tryckande och med höger hand försöker jag dra i dörren. Säger milt: "Eeh, eeeeeeh, mitä tämä nyt on?" Tänker panikartat: "VARAATE, snälla nån, HJÄÄÄÄLP" plus sådant som jag väljer att ta bort eftersom det finns känsliga läsare.
Mannen sitter helt stonecold kvar, säger efter sekunder som känns som timmar: "öööh, luulen että se on tossa", och pekar på en knapp på INSIDAN av vessan. Jag ler stelt. Med tanke på att jag måste få det gjort sticker jag blixtsnabbt in handen och trycker på knappen. Dörren börjar glida igen. Klämmer krystat fram: "Se kyllä ei ollut lukossa"
Dörren är stängd, jag andas inte. Knappen på utsidan blir röd, han har tryckt på lås-knappen. Tack gode Gud.
Jag behöver fortfarande kisa, mer än förut dessutom.
Hittar en vessa efter ytterligare två vagnar. Vilken fiilis det var!
Nåja, sen ska jag bege mig tillbaka de 62 vagnarna till min plats. Då man byter vagn är det ju två dörrar. Vid mitt tredje vagnbyte är den första dörren öppen men den andra öppnas inte. Jag trycker som vanligt på knappen, ingenting händer. Trycker 5 gånger till, fortfarande ingenting. En ung man dyker upp bakom mig, en väldigt blyg en. Jag frågar: "Ootko menossa sinne toiselle puolelle? Han nickar. "No, toi ovi ei aukee". Han visar inget som helst initiativ till att försöka lösa situationen så jag föreslår att vi går till vagnens övre våning och tar oss en titt.
Väl uppe inser jag att det är en lekvåning.
Där står jag med en man som knappt pratar, mitt på golvet, med fötterna i ett hav av leksaker. Jamena, rädda mig. Vi inser hastigt att vi inte slipper vidare därifrån, pinsamt snabbt går vi ner igen. Mitt nästa förslag blir att vi går till restaurangvagnen för att leta reda på personal, men så dyker två lite äldre herrar upp. "Toi ovi on jumissa tai jotaki, jos ootte menossa sinne niin ette pääse" säger jag med min perfekta finska.
Plötsligt ser jag att en person öppnar dörren från andra sidan. Personen kommer över på vår sida, dörren börjar gå fast. Jag ropar åt mina 3 karar och pekar mot dörren. Vi springer mot dörren, alla 4, kastar oss, vi hinner.
Patetiskt.
 |
| SÅ pinsamt. |
Det tog lite längre att gå på vessan än ja hade tänkt. När jag gick tillbaka gick jag om några platser för invalida, jag bad tyst för mig själv att mannen i vessan inte skulle sitta där. Som tur slapp jag att se honom i ögonen igen.
Hade pulsen högre än någonsin förr och var antagligen ännu röd som en tomat när jag satt mig ner på min plats.
Min känsla nu:
aldrig mer tåg.
Ester
4 kommentarer:
HHAHAHHA jag mena ju skratt ihjäl mej! :DDD
-kusin M
Bra om ja kunde bidra me de! :D
Hahahahah du e FO kul :D
Hoppas du har de bra, vannen! Gillar att lasa din blogg sa ja hanger me. Kram, michelle
Haha, voi fina du! Ja blev så glad då du ringd åt mig, btw, de va nån minut efter att ja hadd satt mig tibaka på min plats efter mitt vessaäventyr! KRAM!
Skicka en kommentar