Snälla nån, hur ont det kan ta.
På tisdagar slutar jag 11, helt okej med andra ord. Mamma och jag brummade denna tisdag iväg till stadin för att motionsplaska i bassängen. Härliga tider, speciellt i bastun. Dessutom använde jag mitt nyinköpta hårbalsam, balsam förresten har jag inte ägt förut under hela mitt liv om jag minns rätt.
Sen bar det av till HH-café för lite lunchande. Vissa delar av maten var en besvikelse men någåsånär gott var det i alla fall. På samma gång vi var i stan gick vi in i några butiker.
Jag såg Christians lillasyster två gånger, jag vågade inte gå fram och hälsa. Sen såg jag personer med hennes jacka och hårfärg tre gånger, varje gång var det olika mänskor. Tänkte för mig själv, räcker det inte nu?
Nej det gjorde det inte.
Plötsligt skulle mamma till apoteket, där mitt i stan ni vet. Under gångmarschen de några metrarna till affären ser jag en turkos cykel. Först reagerade jag inte alls, sen kom jag på att "nämen, de e ju exakt en såndä som Krisu har". "Men nää, int e de endå hans", jag vänder mig i alla fall om för att kolla om sitsen är sådär löjligt högt för att passa hans längd. Ja, det är den. Går ikapp mamma, in i apoteket.
"Ja måst få veta om de hans, då e han ju här nåstans i närheten." Jag skickar iväg ett meddelande. Det visar sig att han är i stan, med cykel.
Vi går ut från apoteket, går förbi cykeln än en gång. Kikar försiktigt in genom fönstret till cafét som ligger där intill. Christians ryggtavla. Min första tanke är att rusa in och ge honom en fet björnkram, sen stelnar jag till is och tänker: "gö int de, va sku alla andra tänka?!" Jag ser hans vänner, mina vänner, sitta runt samma bord.
Jag täcktes inte ens gå fram till deras fönster, le och vinka.
Det är det där som gör ont.
Ester
På tisdagar slutar jag 11, helt okej med andra ord. Mamma och jag brummade denna tisdag iväg till stadin för att motionsplaska i bassängen. Härliga tider, speciellt i bastun. Dessutom använde jag mitt nyinköpta hårbalsam, balsam förresten har jag inte ägt förut under hela mitt liv om jag minns rätt.
Sen bar det av till HH-café för lite lunchande. Vissa delar av maten var en besvikelse men någåsånär gott var det i alla fall. På samma gång vi var i stan gick vi in i några butiker.
Jag såg Christians lillasyster två gånger, jag vågade inte gå fram och hälsa. Sen såg jag personer med hennes jacka och hårfärg tre gånger, varje gång var det olika mänskor. Tänkte för mig själv, räcker det inte nu?
Nej det gjorde det inte.
Plötsligt skulle mamma till apoteket, där mitt i stan ni vet. Under gångmarschen de några metrarna till affären ser jag en turkos cykel. Först reagerade jag inte alls, sen kom jag på att "nämen, de e ju exakt en såndä som Krisu har". "Men nää, int e de endå hans", jag vänder mig i alla fall om för att kolla om sitsen är sådär löjligt högt för att passa hans längd. Ja, det är den. Går ikapp mamma, in i apoteket.
"Ja måst få veta om de hans, då e han ju här nåstans i närheten." Jag skickar iväg ett meddelande. Det visar sig att han är i stan, med cykel.
Vi går ut från apoteket, går förbi cykeln än en gång. Kikar försiktigt in genom fönstret till cafét som ligger där intill. Christians ryggtavla. Min första tanke är att rusa in och ge honom en fet björnkram, sen stelnar jag till is och tänker: "gö int de, va sku alla andra tänka?!" Jag ser hans vänner, mina vänner, sitta runt samma bord.
Jag täcktes inte ens gå fram till deras fönster, le och vinka.
Det är det där som gör ont.
Ester
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar