Hej!
Vill bara meddela, om det fortfarande är någon som inte totalt gett upp hoppet på att jag någonsin kommer att uppdatera denna blogg, att jag lever. Det är så mycket som händer, jag hänger knappt med.
Jag nämnde skribalägret tidigare, det VAR underbart. Någon vecka efter det for jag iväg med mina 3 bröder till Nyslott. Där gick vi på opera, där ena brodern medverkade, åt huisit gott på restaurang, satt allt för mycket i bil och sådant skoj. Att få spendera tid med enbart sina syskon är något som jag inte tar för givet, speciellt inte att vi alla är samlade på en gång. Jag tackar för att det dock ibland sker, och aiaiAI vad härligt det är då!
Ester har semester.
Men under dessa två sommarlovsdagar som jag hunnit ha har klockan ringt 8 båda morgnarna. Stön. Det var gammeldagstorg i Jeppis, det var Kokkola Cup och allt möjligt. Mitt senaste äventyr bestod av Kokkola, kusiner och mat. Jag sov över hos mina eminenta Tiainensystrar. Vi hade huset för oss själva, kockade gourmetmiddag mitt i natten, sjöng som bara den och bara stornjöt av varandras sällskap. Denna morgon var dock inte den fagraste. Laura stiger upp klockan 8, spelar Frontside Ollie på högsta volym + att hon sjunger med (och KAN texten) minst lika hårt med en fantastisk morgonröst. Hon gör detta x antal gånger, kommer in i våra rum, studsar och har sig, tills vi motstridigt stiger upp. Jag. Gillar. Inte. Den. Låten.
Vi åt morgonmål och Laura tyckte det var "superbråttom", eftersom vi skulle kolla på alla möjliga finaler av Kokkola Cupen. Vi cyklade långa vägar, svettiga kom vi fram, och på planen fanns inte en endaste själ. Hakan föll bokstavligen till marken och sucken som följde ljöd säkert enda till Hesa. Vi ringde runt och fick veta att matcherna börjar först kl 10 och på andra sidan stan. Great.
Men vi räddade situationen med att catcha lite bruna, avnjuta vindruvor och Fazers blå. Underbart vackra bilder tog vi av oss själva dessutom, säkert 30 stycken. Vi bara låg där, och hade det bra.
Imorgon beger jag mig till Pieksämäki. Läger en hel vecka. Det känns... nytt. Jag har varit på detta läger jag vet inte hur många år men detta år kommer att vara annorlunda. Ingen av de som jag brukar "lägra" med är påväg, inte ens Laura. Men spännande är ju det i och för sig, Han har antagligen en superhäftig plan med det här också!
Under de senaste dagarna har det diskuterats mycket komplimanger. Jag är en människa som behöver höra att jag är älskad och en spontan komplimang är något jag värdesätter. Den komplimang det har diskuterats om är dock inte spontan. Nu undrar ni allt vad jag pratar om, och ja, jag har själv inte riktigt heller det på klart men lite spännande är det ju!
Vill bara meddela, om det fortfarande är någon som inte totalt gett upp hoppet på att jag någonsin kommer att uppdatera denna blogg, att jag lever. Det är så mycket som händer, jag hänger knappt med.
Jag nämnde skribalägret tidigare, det VAR underbart. Någon vecka efter det for jag iväg med mina 3 bröder till Nyslott. Där gick vi på opera, där ena brodern medverkade, åt huisit gott på restaurang, satt allt för mycket i bil och sådant skoj. Att få spendera tid med enbart sina syskon är något som jag inte tar för givet, speciellt inte att vi alla är samlade på en gång. Jag tackar för att det dock ibland sker, och aiaiAI vad härligt det är då!
 |
| Tripp Trapp Trull, & Skrapabull |
Ester har semester.
Men under dessa två sommarlovsdagar som jag hunnit ha har klockan ringt 8 båda morgnarna. Stön. Det var gammeldagstorg i Jeppis, det var Kokkola Cup och allt möjligt. Mitt senaste äventyr bestod av Kokkola, kusiner och mat. Jag sov över hos mina eminenta Tiainensystrar. Vi hade huset för oss själva, kockade gourmetmiddag mitt i natten, sjöng som bara den och bara stornjöt av varandras sällskap. Denna morgon var dock inte den fagraste. Laura stiger upp klockan 8, spelar Frontside Ollie på högsta volym + att hon sjunger med (och KAN texten) minst lika hårt med en fantastisk morgonröst. Hon gör detta x antal gånger, kommer in i våra rum, studsar och har sig, tills vi motstridigt stiger upp. Jag. Gillar. Inte. Den. Låten.
Vi åt morgonmål och Laura tyckte det var "superbråttom", eftersom vi skulle kolla på alla möjliga finaler av Kokkola Cupen. Vi cyklade långa vägar, svettiga kom vi fram, och på planen fanns inte en endaste själ. Hakan föll bokstavligen till marken och sucken som följde ljöd säkert enda till Hesa. Vi ringde runt och fick veta att matcherna börjar först kl 10 och på andra sidan stan. Great.
Men vi räddade situationen med att catcha lite bruna, avnjuta vindruvor och Fazers blå. Underbart vackra bilder tog vi av oss själva dessutom, säkert 30 stycken. Vi bara låg där, och hade det bra.
Imorgon beger jag mig till Pieksämäki. Läger en hel vecka. Det känns... nytt. Jag har varit på detta läger jag vet inte hur många år men detta år kommer att vara annorlunda. Ingen av de som jag brukar "lägra" med är påväg, inte ens Laura. Men spännande är ju det i och för sig, Han har antagligen en superhäftig plan med det här också!
Under de senaste dagarna har det diskuterats mycket komplimanger. Jag är en människa som behöver höra att jag är älskad och en spontan komplimang är något jag värdesätter. Den komplimang det har diskuterats om är dock inte spontan. Nu undrar ni allt vad jag pratar om, och ja, jag har själv inte riktigt heller det på klart men lite spännande är det ju!
Adios,
Ester
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar