Det där med kärlek

Ojojoj. En antibiotikakur senare försöker jag rycka upp mig själv och hitta den där positiva inställningen till Oscars och min utmaning. Känns lite små hopplöst. Varför gör jag ens det här? Resultat känns som det enda viktiga, försöker få mig själv att förstå att det inte är så. Men känslan efter tre dagars träning i rad är rätt skön trots allt.

Idag vill jag skriva om kärlek.
Att självmant försöka väcka kärleken så länge den ännu sover är onödigt. Idag har vi så bråttom, vi skyndar och rusar, en hit en dit. Det lönar sig inte. Om man välter på varje sten, söker i varje hörn, efter "den rätta" tror jag inte det kommer så mycket gott ur det. Jag tror inte du hittar den du söker.
Ibland kan man tro sig ha hittat det man söker efter, man kan känna sig lycklig. Men efter en tid upptäcker man att man var förlorad i den kärlek man själv väckt. Den kärlek man omedvetet placerat där man ville ha den. Plötsligt vaknar du och inser att situationen på alla möjliga sätt är fel för dig, lycklig är precis det du inte är.
Det har hänt för mig, det har säkert hänt för många andra.

Den kärlek jag vet är äkta, och gör mig lycklig, kom när jag minst anade det. Kärlek hade jag satt högst upp på hyllan, längst in i förrådet, för att sen om några år damma av och ta fram för användning. Gud kände mycket väl till min situation och mina planer. Kärlek var inte min grej just då, punkt slut.
Men, det var min plan, inte Hans.
Där stod jag då som ett fån då Gud sa åt mig: Här är han du ska älska.
Och jag har aldrig varit lyckligare.

Väck inte det som slumrar.
Ester