Här är jag.
Den dåliga bloggerskan.
Solen skiner som bara den på utsidan, jag kom just hem från skolan. Idag skrev vi matte, det gick över förväntan. I övermorgon gäller geografi, tänk, sen är det över.
Jag har varit sjuk, antagligen därför ni inte hört av mig på sistone. Magen krånglar, katarr påstås det att felet är. För tillfället käkar jag dagligen rosa tabletter, vi får se.
På kvällarna saknar jag mina brorsbarn mer än någonsin förr. Den 15de april flyger jag iväg för att gosa med dem dygnet runt i 2 veckor. Mamma och pappa åker snart iväg för att slutföra pilgrimsvandringen i Spanien. 5 veckor. Jag har insett att ensamhet är något jag varken värdesätter eller tycker om. Hjälplösheten kommer krypande då jag vet att ingen kommer att prata med mig på väldigt länge. Jag gillar folk, kaos.
Jag har sökt sommarjobb på 9 ställen, än så länge har inget nappat. Hoppeligen bär jag en Sia-hatt + förkläde alla de varma månaderna.
Ansökningarna inför nästa år var ett enormt orosmoment för mig. Men, nu är det kirrat. Teaterhögskolan, Scenkonst på Novia, Social Service på Diak i Helsingfors, Peffan och Svenska i Åbo. Det känns bra, faktiskt. Jag ser fram emot nästa år.
Förresten, jag har ju fått körkort! Har varit aktiv bilist sen slutet av januari och igår fick jag faktiskt hem kortet på posten. De nya reglerna är något jag ogillar skarpt. Ingen visste någonting veckorna runt datumet då lagen ändrades, vi ringde hit och dit. De sa att jag INTE behöver köra upp före lagen ändras, jag skulle oberoende inte hamna på tre skeden. Nåja, inom kort ska jag till bilskolan. Tre skeden it is.
Att det är över 40 km till Nykaabi är ett faktum jag har märkt mer och mer. Att inte vara med varann så mycket man skulle vilja är tungt ibland. Den där spontaniteten i att råkas finns inte. Det ska planeras, hit och dit. Me don't like. Skype, äh, jag har redan testat alla roliga effekter. He fåår buri räck nu, känns det som. Tack och lov att vi älskar varann så mycket som vi gör, sist och slutligen har avståndet knappt någon skillnad.
Jag jobbar på att låta Gud styra. Försöker släppa mitt kontrollbehov och viljan att veta vad som döljer sig bland framtidens skuggor. Men, jag vet att Han vill mitt absolut bästa och det är huvudsaken.
Er hoppeligen allt mer aktiva bloggerska,
Ester
Den dåliga bloggerskan.
Solen skiner som bara den på utsidan, jag kom just hem från skolan. Idag skrev vi matte, det gick över förväntan. I övermorgon gäller geografi, tänk, sen är det över.
Jag har varit sjuk, antagligen därför ni inte hört av mig på sistone. Magen krånglar, katarr påstås det att felet är. För tillfället käkar jag dagligen rosa tabletter, vi får se.
På kvällarna saknar jag mina brorsbarn mer än någonsin förr. Den 15de april flyger jag iväg för att gosa med dem dygnet runt i 2 veckor. Mamma och pappa åker snart iväg för att slutföra pilgrimsvandringen i Spanien. 5 veckor. Jag har insett att ensamhet är något jag varken värdesätter eller tycker om. Hjälplösheten kommer krypande då jag vet att ingen kommer att prata med mig på väldigt länge. Jag gillar folk, kaos.
Jag har sökt sommarjobb på 9 ställen, än så länge har inget nappat. Hoppeligen bär jag en Sia-hatt + förkläde alla de varma månaderna.
Ansökningarna inför nästa år var ett enormt orosmoment för mig. Men, nu är det kirrat. Teaterhögskolan, Scenkonst på Novia, Social Service på Diak i Helsingfors, Peffan och Svenska i Åbo. Det känns bra, faktiskt. Jag ser fram emot nästa år.
Förresten, jag har ju fått körkort! Har varit aktiv bilist sen slutet av januari och igår fick jag faktiskt hem kortet på posten. De nya reglerna är något jag ogillar skarpt. Ingen visste någonting veckorna runt datumet då lagen ändrades, vi ringde hit och dit. De sa att jag INTE behöver köra upp före lagen ändras, jag skulle oberoende inte hamna på tre skeden. Nåja, inom kort ska jag till bilskolan. Tre skeden it is.
Att det är över 40 km till Nykaabi är ett faktum jag har märkt mer och mer. Att inte vara med varann så mycket man skulle vilja är tungt ibland. Den där spontaniteten i att råkas finns inte. Det ska planeras, hit och dit. Me don't like. Skype, äh, jag har redan testat alla roliga effekter. He fåår buri räck nu, känns det som. Tack och lov att vi älskar varann så mycket som vi gör, sist och slutligen har avståndet knappt någon skillnad.
Jag jobbar på att låta Gud styra. Försöker släppa mitt kontrollbehov och viljan att veta vad som döljer sig bland framtidens skuggor. Men, jag vet att Han vill mitt absolut bästa och det är huvudsaken.
 |
| Yes, He is. |
Er hoppeligen allt mer aktiva bloggerska,
Ester
4 kommentarer:
Hej Ester! Nästa gång du hoppar i bilen å kör iväg till nkby så håller du nere gasen lite längre å kommer via Monå en sväng också:D grattis ti körkortet!:D
Hah, ja håller inbjudan i bakuvu! Tack! :D
Dedär me avstånd känner jag igen... Du beskriver det exakt! Men det som Gud har tänkt sej... ;)
Å de e ju int for a lifetime ni bor långt ifrån varann, brukar jag tänka :)
Nä precis, de brukar jag också tänka! :)
Skicka en kommentar