Torsdagen började med ett beslut, ingen Vasa-resa för mig. Istället gällde det att få föräldrar, kusinernas föräldrar och sist men inte minst kusinerna med på min ovanligt, fysiskt, ansträngande idé. Pappa måste nog få lite av äran, jamenar, han kom väl egentligen på idén, grundidén isåfall... Tre högljudda kusiner, tre cyklar, 70 km, och ett tält, det tycker jag i alla fall låter helt fantastiskt, vems idé det än var.
Efter x antal telefonsamtal, lite övertalningsförmåga och mycket väntande samlades den perfekta roadtrips-gruppen vid Öjamarket.
Maja, Ester och Laura, de tre kvinnliga musketörerna. Vi började vårt, så när som på eviga, trampande på torsdagen ungefär klockan 5 och vi struntar i att nämna när vi kom fram. Det gick bra, riktigt bra, ända tills baken blev olidligt sjuk. Men, om man skrattar lika mycket som det tar sjukt är man framme i Jakobstad fortare än man tror. Där blev det en timmes handlande på det mytomspunna Halpa-Halli, förresten betalade jag maten och några pengar har jag ännu inte fått av mina snygga musketörer. Hmm...
De sista 10 kilometerna ut till Pörkenäs gick nog i den bedårande hastigheten 5 km/h.
Tältet blev konstnärligt snett och så goda smörgåsar som vi åt den kvällen har jag inte känt ens doften av under min senare halva av min livstid. Dessutom hade vi köpt en bit vattenmelon till morgonmålet, jag tror bestämt den biten vägde runt 10 kg. Mina snygga, kvinnliga och skrattande tjejer tog ett kvällsdopp, själv såg jag på. I tältet hamnade vi sen, efter några kakkabestyr och krampande magmuskler efter allt skratt. Sen pratade vi, och pratade, och pratade, ja, och så somnade vi.
På morgonen var det jag som först var utan kläder och utbrast -MORGONDOPP! Sedan gick allt relativt smidigt, trots att vi kom fram till att myror tycker om vattenmelon. Vi fick allt med oss, tror vi, och på eftermiddagen bar det av mot stadin igen.
Jakobstad, Korv Görans. Tro det eller ej, men det var min första gång. Åt schebAbben vid hamnen tillsammans med måsar och töntiga finnar/fransmän.
Vet ni att det är jätte svårt att cykla när det känns som om man svalt en kebabfotboll? Det vet vi, musketörerna, i alla fall efter det här. Men vi åt mera istället, blev godis, glass och persikor före vi anlände till vårt mål. När vi sen äntligen KOM fram till villan sprakade det för fullt i bastukaminen. Ack du underbara bastu, hur ska jag någonsin kunna tacka dig? Jag skulle nästan kunna cykla, men bara nästan, till Pörkenäs och tillbaka för att visa min kärlek.
Det blev en fin fredagskväll och lördagsförmiddag på kusinernas villa. Känner mig totalt fri och lugn på den platsen, fantastiskt. Ett stort tack för att ni orkar med mig!
Vill hylla er med en bild från ert kvällsdopp.
Puss och tack!
Ester
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar