JA-KO Betoni

Jag trodde att jag hade varit rädd. Knappast, igår tog nog priset.

Steg upp relativt tidigt för att så fort som möjligt börja äventyret, den nya dagen. Åt en skiva bröd med för mycket smör, klädde på mig och packade en väska med nödvändigheter. Nästa uppgift: väcka han som ligger och snarkar i Kokkola.
Under dagens lopp blev det lite film, lite urgod mexikans grytgrejj, lite kaffe, lite prat och sånt. Tiden går, faktiskt onödigt fort. Plötsligt skulle jag hem, eller skulle jag? Det blev lite cykel, lite pingis och lite dator istället för bilskjuts hem. Dagen slutade med en stor kram och att jag satt på en cykel, som jag inte ägde, trampandes hemåt.

15 km går "i ett hujj" tänkte jag och njöt av mommo-peedens knarr. Tog ett litet snack med Killen Där Uppe och försökte hålla min kroppstemperatur normal, jag frös nämligen. Började bromsa 5 meter före korsningen eftersom bromsarna inte var de bästa och svängde, efter "vänster-höger-vänster-movet", ut på Riks8:an. JA-KO Betoni börjar skymta, -oj va ja e snabb ti peed, tänker jag. Kommer en bil emot, stor, ful och söndrig. Plötsligt svänger den näsan, fören, framändan-whatever, rakt mot mig och chauffören tycks ha Erikiiper mellan skosulan och gaspedalen. Jag har saktat in, ser rakt på bilen och tänker: Det är nu som jag blir överkörd, det är nu som jag dör. Bilen gillar fortfarande gasen, kanske tom. mera än den föregående sekunden. Jag fryser till i en millisekund, sen styr jag rakt ner i diket. Ligger och väntar på jag vet inte vad. Bilen kör ända fram till dikesrenen men rätar upp fordonet, kör till rätt fil och fortsätter resan in mot stan som om ingenting skulle ha hänt.
Tell me, what was the need of this?
Är alldeles skakig, men fortsätter cykla. Efter en km kommer en man emot, cyklande. Pappa!
Han har hjälm, jacka, vantar, mössa, ja tom. ett äpple med. (Äpplet gick knappt att äta, men so what?) Vi cyklar hem på en grusväg, lika bra det kom jag fram till sen. Jag trodde nämligen varje bil som kom emot på Riks8:an skulle köra rakt mot mig, i brist på annan sysselsättning...

Tänk vad mycket rädsla som ryms att packas in på några sekunder. Men jag somnade till sist, hel och hållen, och idag väntar nya äventyr. Blir Roadtrip med stort R tillsammans med mina kära kusiner. Stay tuned, det äventyret får ni höra om senast på lördag!

Ha en fin dag, och det skadar inte att tacka Gud för att du lever!

Ester