Jag vet inte hur många gånger jag har försökt börja med det här inlägget men sedan raderat allt. Vad finns det att säga?
Som ni vet längtar jag hem, till Senegal. Resan dit, som skulle äga rum om 13 dagar, blir inte av. Då man har väntat på något i flera år, och under ett år otroligt aktivt blir man rätt paff när det sen inte blir av. Alldeles tom. Jag frågade vid köksbordet flera gånger: "Så vi far int!?" Sen gick det upp för mig och jag tömdes helt och hållet på känslor. Ingenting fanns kvar.
Jag borstade tänderna, hoppades innerligt att natten skulle vara en Senegal-fri natt. Orkade inte ens tänka tanken på att drömma om landet, vilket jag oftast gör. Jag lade mig ner och släckte lampan. Plötsligt känner jag en känsla av panik blandat med nöd. Tårar börjar rinna och jag vet inte vad det är fråga om. Sedan märker jag, jag gråter ut. Men Senegalresan var inte orsaken, min Mofa var.
26 januari fick Mofa en blodpropp i hjärnan. Hans högra sida blev förlamad och talförmågan försvann. Han överlevde de kritiska dagarna, men ingen visste hur det skulle sluta.
Mitt i min hjärtenöd där i sängen, mitt i mina tårar, bad jag Herren stanna hans hjärta. Ville skona Mamma och hennes syskon från att behöva besluta att ta bort slangen som gav honom näring, låta honom dö. Bara 4 ord, "Herre, stanna hans hjärta."
Jag somnade till sist.
Två timmar senare, kl. 01:30, ringer vår hemtelefon. Han hade farit hem. Han var borta.
Plötsligt står jag vid hans säng, vi var där i lite över en timme. Det var skönt att se hans skal, för nu vet jag att han inte finns här. Det där var inte Mofa, han befinner sig på någon mycket bättre plats.
Att på lite över en vecka gå från den friska man han var till att inte finnas mer var ganska omtumlande på många sätt. Men jag är tacksam över det fina släktkalaset vi fick ha före han dog, han mådde bra av att ha alla samlade. De sista orden han sa direkt till mig, före han blev sjuk, var att han älskar mig. Jag hade aldrig hört honom säga det förut. Är också tacksam över att jag sjöng en sång på den där festen, han hade aldrig hört mig sjunga förr. Nu slog det mig, orden jag sjöng, "Håll mig en sista gång, jag ber dig. Det är vår sista dans."
ditt barnbarn,
Ester
Som ni vet längtar jag hem, till Senegal. Resan dit, som skulle äga rum om 13 dagar, blir inte av. Då man har väntat på något i flera år, och under ett år otroligt aktivt blir man rätt paff när det sen inte blir av. Alldeles tom. Jag frågade vid köksbordet flera gånger: "Så vi far int!?" Sen gick det upp för mig och jag tömdes helt och hållet på känslor. Ingenting fanns kvar.
Jag borstade tänderna, hoppades innerligt att natten skulle vara en Senegal-fri natt. Orkade inte ens tänka tanken på att drömma om landet, vilket jag oftast gör. Jag lade mig ner och släckte lampan. Plötsligt känner jag en känsla av panik blandat med nöd. Tårar börjar rinna och jag vet inte vad det är fråga om. Sedan märker jag, jag gråter ut. Men Senegalresan var inte orsaken, min Mofa var.
26 januari fick Mofa en blodpropp i hjärnan. Hans högra sida blev förlamad och talförmågan försvann. Han överlevde de kritiska dagarna, men ingen visste hur det skulle sluta.
Mitt i min hjärtenöd där i sängen, mitt i mina tårar, bad jag Herren stanna hans hjärta. Ville skona Mamma och hennes syskon från att behöva besluta att ta bort slangen som gav honom näring, låta honom dö. Bara 4 ord, "Herre, stanna hans hjärta."
Jag somnade till sist.
Två timmar senare, kl. 01:30, ringer vår hemtelefon. Han hade farit hem. Han var borta.
Plötsligt står jag vid hans säng, vi var där i lite över en timme. Det var skönt att se hans skal, för nu vet jag att han inte finns här. Det där var inte Mofa, han befinner sig på någon mycket bättre plats.
Att på lite över en vecka gå från den friska man han var till att inte finnas mer var ganska omtumlande på många sätt. Men jag är tacksam över det fina släktkalaset vi fick ha före han dog, han mådde bra av att ha alla samlade. De sista orden han sa direkt till mig, före han blev sjuk, var att han älskar mig. Jag hade aldrig hört honom säga det förut. Är också tacksam över att jag sjöng en sång på den där festen, han hade aldrig hört mig sjunga förr. Nu slog det mig, orden jag sjöng, "Håll mig en sista gång, jag ber dig. Det är vår sista dans."
 |
| Sov gott, Mofa. Gud tar hand om dig nu. |
ditt barnbarn,
Ester
6 kommentarer:
mäktigt. kram.
s
Kram!
jag blev jätte rörd Ester, de va så vackert. Gud med er familj. stor kram <3
Voi Tack Mindy! Du e härli! <3
Så otroligt vackert skrivet, sitter med tårar i ögonen... ta hand om dig Ester <3
Voi tack fina Jennie! <3
Skicka en kommentar